Det är sorgligt. Att kärlek i verkligheten aldrig kan bli lika fint som kärlek i en bok. Eller på film, i en dikt eller i en sång. Det kan aldrig bli lika fint som kärlek i en dans eller i en pjäs eller som kärlek på ett vackert konststycke. Ett bleknat manipulerat fotografi är vackrare än verklig kärlek. Alla dessa påhittade sagor om kärlek förvrider bilden i våra huvud om vad riktig kärlek är för något. Med tillgång till all världens ord och fantasi är det lätt att skapa en kärlekshistoria som är vacker, magisk och overklig. Verkligheten är begränsad, underverk görs inte där.
Jag borde sluta läsa poesi, sluta se på romantiska filmer, sluta läsa skönlitteratur. Jag borde andas riktig kärlek, verklig kärlek. Inte leva i denna fantasivärld där kärlek är magiskt. Om jag kommer att bli besviken den dagen jag upplever det hela på ett vanligt plan? Absolut. När alla mina förväntningar raseras på en och samma gång.
Den finaste serien som skrivits om kärlek är triologin om Colette och Art. Åtminstone inatt. Inatt är den vackraste dikten en av Karin Boye som inleds med orden Varför skall man älska, älska den man aldrig får? Den vackraste filmen inatt om kärlek är Moulin Rouge. Varför jag kom att tänka på allt detta? För att jag började återigen läsa Synantrop - en kärlekshistoria. Det är en ganska tunn bok, skriven på ett sånt där poetiskt sätt med meningar som börjar mitt i och som slutar tvärt med en punkt. Som gör läsningen till något spännande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar