Ibland så tänker jag på mina kompisar som jag haft sedan jag var liten och som fortfarande finns kvar. Och då inser jag vilken tur jag har. De kan alltid få mig att le, faktiskt! Och det är ju precis såna vänner som man ska vara rädd om, för de växer minsann inte på träd och inte på buskar heller ska jag tala om.
En del vänner kanske man inte alltid har världens kontakt med, men de finns där ändå och när man väl pratar eller får kontakt så bryr de sig och skiter inte fullständigt i en. Och just nu fick D mig att dra på läpparna. Han frågade vem Tribal var och trodde väl att han kommit någon kärlek på spåren, men icke då! Där fick han en knäpp på näsan =)
I alla fall, jag har tvättat lite och ska väl försöka göra något annat vettigt också. Ögonen börjar lugna ner sig nu, men de är inte helt återställda än. Det är grått ute, men jag ska ta en dusch, posta iväg en grej och ta en lång promenad har jag tänkt mig. Dessutom ska jag kanske följa med mamma och handla om jag bara hinner duscha först.
Men nu väntar livet på mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar