Efter en hel del tänkande på gårdagen så har jag kommit fram till en sak. Jag umgicks med massa människor, det finns liksom inte direkt någon enstaka person som var vid min sida hela kvällen. För jag och E satt och prata, hon sa att hon mest var med M och S. Då utbrast jag helt förvånat "men vem fan var jag med då?". Det vet jag inte och när jag tittar tillbaka och återupplever kvällen i tankarna är det som att jag vore ensam. Jag frågade M om jag hade försummat henne, hon gav mig det svaret jag ville ha. Hon kan ta hand om sig själv. Men när det blir en sån här grej vill jag att alla ska ha kul, men ändå känner jag att jag kan inte ta på mig ansvaret för att alla ska ha kul! Folk måste våga själva, de måste prata, ta kontakt och skratta. Jag kan inte dra in folk i samtal om de inte bjuder till. En del människor är inte sociala och jag skulle inte heller beskriva mig som den sociala typen. Fast när tillfälle bjuds är jag äckligt social. Ah, det är konstigt det där. I alla fall, kommer någon fram och pratar som verkar vettig och helt okej då pratar jag på. Detta var inte vad jag hade tänkt komma fram till. Det bara blev.
Jag är snorig, vädret är inte på topp och jag har huvudvärk och känner mig som den äckligaste människan i världen. Men det blir så när man inte sover de rätta timmarna. Nu ska jag visa syrran en grej. Ciao bella.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar