När man hänger sig ut halvvägs genom fönstret och hostar tills man nästan kräks/kvävs, då får man perspektiv på livet. Man inser att antingen skulle man kunna tappa taget runt den där pinnen som skiljer de två olika glasfönstren åt och kanske på något sätt volta ut genom fönstret, dra med sig markisen som sticker ut och landa i rabatten med halva kroppen på den blöta gräsmattan eller så kanske man råkar putta ner hela stället med cd-skivor så att allting landar i rabatten och går i miljontals glittrande bitar. Dessutom skulle man kunna råka stöta till glasögonen som ligger där och vilar sömnigt. Allt detta, kanske båda grejerna samtidigt skulle kunna hända under loppet av några sekunder. Ena sekunden står man och hostar så att det skrapar i halsen och andra sekunden blinkar man förvånat i en rabatt några meter ner medan man tuggar på en blomstjälk och några deciliter jord. Ja, livet är bra lustigt ibland. Det är lika bra att man lär sig det från början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar