Vad är det med mig? Vi har en termin kvar i nian nu. Och man borde plugga häcken av sig och få något gjort. Förbättra betyg och se till att man inte tappar något. Men är det vad jag gör? Nej, absolut inte. Jag har nog aldrig direkt varit den där typen som pluggar särskilt mycket. Jag litar på att det sitter i hjärnan. Sedan tar jag inte saker och ting särskilt hårt. Jag måste inte ha bäst resultat på varje prov eller läxförhör. För jag tror på ödet. Det finns en väg för mig, ett mål med mitt liv och jag ska ta mig dit oavsett om jag har högsta betyg i alla ämnen eller inte. Det spelar ingen roll. När jag är åttio år spelar det ingen roll hur mina betyg såg ut, det viktigaste är hur man lever. Jag avskyr folk som tror att allt som räknas i livet är betyg och studier. De har så fel. De kommer att leva livet och missa själva poängen.
Denna veckan har jag tänkt på kärlek, barn och förhållanden. Inget ovanligt med det. Jag är en sådan där människa som delar upp kärlekens innebörd tills det blir små, små bitar som jag dissekerar och undersöker och till slut blir det inget kvar. Till slut känns det ganska torftigt och ointressant. Egentligen är jag nog rätt besatt. Fast jag tror inte riktigt på det här med kärlek. Anledningen till att det finns någon för alla är att man nöjer sig med vad man får. Man anpassar sig själv till den andra människan som anpassar sig efter en själv. Annars hade det inte funnits någon kärlek alls. Jag tror inte att det finns en skräddarsydd människa därute som verkligen är komplett till 100 procent. Alla människor har fläckar. Och de vore inte intressanta om de inte hade det. Ingen människa kan vara perfekt rakt igenom. Ett dolt förflutet, hemska tår, en dålig egenskap. Några exempel på fläckar på det annars så perfekta, men som ändå tar bort några procent, så att ingenting kan vara fullständigt. Ingenting är perfekt. Och man kommer aldrig att hitta den där perfekta människan. Man kommer aldrig att hitta en människa som är synonym för perfekt. Men man kan hitta någon som man kan härda ut med. Någon som inte driver en till vansinne på ett dåligt sätt. Någon som faktiskt har goda sidor man gillar.
Eller något sådant.
Alla gör det. Jag själv också. Det är mänskligt. Man räknar dagar, månader, år och decennier. Vad är det då man räknar då i dessa dagar, månader, år och decennier? Jo, hur länge. Hur länge man har varit ihop, varit gift eller sambo eller vad det nu kan vara. Man räknar hur länge man stått ut med varandra. Är det inte lite så vi räknar egentligen? Hur länge vi stått ut med varandra.
"Åh, nu har vi varit ihop i sex månader, grattis älskling för att du stod ut med mig". Det är ju så det hela kan tolkas. Man firar alla dessa dagar, år, månader och decennier av tacksamhet för att man står ut, för att man kan uthärda situationen. För att man inte ger upp i alla situationer som inte är helt lätta.
Sjukt, jag ska nog sluta räkna.
Okänd: Älskling, vi har varit ihop i sex månader?
S: Jasså? So what?
Tid är tid. Spela roll hur länge man var ihop och hur länge man stod ut. Ett förhållande på två månader kan sätta djupare spår än ett förhållande på två år. Klart det kan. Det är vad man gör, hur man hade det ihop. Man kan inte avgöra ett förhållandes betydelse enbart genom längden. Du kan inte döma någons förtvivlade känslor efter ett förhållande som varade en enda månad och tycka att denna personen överreagerar. Det förhållandet kanske hade mer passion än ett förhållande som varade i ett år. Man vet aldrig.
Nu ska jag läsa vidare i min svenskabok och sedan byta om inför dansen. Ikväll blir det jazz. Fast jag känner mig inte upplagd idag för jag har ont i höfterna och lite knäna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar