En tanke slog mig och jag kunde ha haft massa att bra att säga. För stunden. En massa ord som behövde komma ut, få flyga fritt på osäkra vingar. Ett enda litet telefonsamtal hade förmodligen räckt för att få ut min brännande längtan. Som bara finns där stundtals och ibland försvinner den. Varför gjorde jag det då inte? Om det nu kändes så rätt. Svaret är plättlätt och ganska uppenbart. Jag är feg och hindras alltid av diverse rädslor. Finns det inte en rädsla så bildar jag snabbt en. Och hindras därmed. Jättedumt. Men det är så saker och ting fungerar i mitt liv. Och det är inte så lätt att ändra på sina vanor. När det verkligen gäller har jag svårt för att få ut mina ord. Jag har svårt för att kasta iväg dem i någons ansikte, eller som i detta fallet, i någons öra.
Det finns vissa saker i mitt liv just nu som inte går ihop. Som jag inte kan förstå. Och jag tror att jag tvekar för att göra som hjärtat säger åt mig eftersom jag själv har fördömt alla tankar/människor som går i den vägen. Eftersom jag hävdar att det är tråkigt. Att livet behöver gå vidare. Att man inte ska fastna i samma gamla djupa traktorspår och trycka på paus, spola tillbaka en bit och sedan göra det igen. Utan att livet behöver förnyelse, nya människor, nya kontakter. Så därför tvekar jag nog. Jag blandar in en massa andra känslor/namn, som inte alls har med det hela att göra. Utan bara för att komplicera till allting ytterligare några grader.
Jag sa ju att jag skulle sova. Och nu ska jag det. För jag har tvättat ansiktet och borstat tänderna. Och tittat på parlamentet, som en bonus.
Mina smalben är konstiga =( Men enbart jag ser det. Ni skulle bara veta. Och ni skulle hålla med, om ni tittade i min spegel i hallen. Jag lovar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar