Några sekunder efter att jag vaknat imorse var det en person som infann sig i mitt huvud och som jag inte riktigt kunde släppa. Jag vet inte alls vad denna person gjorde i mitt huvud sådär strax efter nio en söndagsmorgon. Och det är någon jag brukar tänka på till och från. Mer eller mindre. Och senast inatt funderade jag på om jag skulle skicka iväg ett sms, eller till och med vara fräck nog att ringa. Sedan konstaterade jag att desperata sms mitt i natten är något jag lagt av med. Så istället gick jag och la mig och sov. Och det är inte första gången jag varit på vippen att skicka iväg ett sms och försöka få lite klarhet i situationen. Och det var definitivt inte första gången jag hastigt la ifrån mig telefonen och gjorde något helt annat. Och det lär knappast vara sista gången heller. Jag är egentligen helt säker på min sak, ibland tvivlar jag och känslorna guppar upp och ner som en plastanka i ett badkar. Men ändå kan jag inte se vad jag har att förlora på det hela. Annat än min frihet och möjligtvis min stolthet. Men som jag så många gånger konstaterat, jag har ingen stolthet. Så det är inget giltigt skäl.
Och jag känner mig dum egentligen, men jag gör ingenting åt saken ändå. Jag har väl något stort fel i skallen, jag är medveten om det. Men eftersom mina fingrar är stela och frusna tänker jag gå och äta frukost nu. Det är jag ta mig fan värd efter att ha rättat SO:n och svenskan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar