Grattis till mig för att jag är världens smartaste människa och aldrig klantar mig. *not*
Jag vet att allt jag säger bara låter som flyktiga, dumma undanflykter. Men om man verkligen förstod mitt knasiga inre skulle man upptäcka att de där "undanflykterna" är ren och skär verklighet. Åtminstone om man är som mig. Jag gör allting tusen gånger mer komplicerat än allting är och hela tiden är jag osäker på vad det är jag vill. Jag går alltid och dagdrömmer om hur jag ger smarta förklaringar och verkligen låter någon veta hur det är jag känner. Men sen när det kommer till kritan och jag hade behövt berätta allt det där smarta, då blir jag knäpptyst. Då låser jag mig och känner illamåendet bubbla upp inom mig och obehaget i magen kommer krypande. Inga smarta förklaringar här inte, bara en kall, obehaglig tystnad. Som förstås inte alls säger något vettigt. Tafatt försöker jag få ihop en mening som låter någorlunda bra. Men jag lyckas sällan. Jag kan inte hantera vissa situationer. Jag kan inte stå för en del av mina känslor. Och hur kan man möjligen få någon annan att förstå sig på en när man inte ens gör det själv? Det är det mest orimliga man kan begära!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar