"I alla fall, jag satt där lugn på planet. För jag var så naiv då. Jag visste inte hur riktig längtan kändes då. Jag visste inte hur lång en natt kunde vara när man låg och kastade sig av och an i sin alltför stora säng och hade en brinnande längtan i sin kropp efter en speciell kropp. Jag visste inte hur lång en dag kunde vara när man inte hade den där speciella personen bredvid sig att skratta och döda tid med. Jag visste inte hur ensam man kunde bli utan fysisk kontakt. Jag visste inte att det kännas som att kärlek har makten att bryta ner en fullständigt när den inte får daglig näring."
(Din tur att lämna mig)
"Du är en gåta ingen löst.
En fråga utan svar.
En sång utan text. En tom melodi.
Han vill lösa gåtan, han vill hitta svaret och han vill skriva texten. Han vill ge melodin en text. Ord att nynna på. Som kan sjungas en varm sommardag i juni då fåglarna kvittrar och solen värmer din panna."
(Eko och tårar)
"Månens ljus kastade sitt bleka sken över vattnet. Det färgade vattnet vitt. Vinden rasslade i trädkronorna som böjde sig för den. Löven darrade.
Vi satt på bryggan. Tätt ihop med ryggarna böjda. Din arm låg kring min midja. Det var en självklarhet att den låg där. Våra fötter svalkades av det nattsvarta, svala vattnet. Det var läskigt att ha fötterna i vattnet eftersom det var så svart att man inte såg vad som fanns därnere. Samtidigt som det var skönt att ha det svala mot fötterna. Den där kyligheten som vattnet spred. Vi satt nära och värmde varandra trots att ingen av oss frös.
Vi flätade ihop våra fingrar. Jag nuddade dina fötter med mina i vattnet. Det gick en rysning i hela kroppen. Det kändes så magiskt, så fint. Detta var en speciell natt. Inte bara för att vi hade känt varandra i ett år då utan för att vi delade den tillsammans. Att vi satt där och såg natten övergå i gryning, såg när månen gav vika för solen. Jag hade hört någon säga eller sjunga ”Never tell the moon about the sun”. Jag lovade mig själv den natten att aldrig berätta för månen att den får sitt liv genom solen. Månen ska få tro att den endast är beroende av sig själv.
När gryningen kom sov du tungt på bryggan med fötterna uppdragna ur vattnet. Du hade ditt huvud i mitt knä och det låg tungt där. Jag hade min hand på din mage för jag var tvungen att känna att du andades, känna att du var full av liv även om du var tyst och sov. Mitt liv var beroende av ditt liv. Mina fötter svalkades fortfarande av vattnet. Solen höll på att gå upp. Jag såg en glödhet horisont och hur solen flyttade sig högre och högre upp på himlen. Den vet att månen är beroende av den. Alla vet månens hemlighet, men inte månen själv. Ingen skvallrar. Det vore elakt av oss. Kanske slutar månen att lysa upp våran väg på natten om den får veta att solen lägger sig i även då. På ett sätt gillar jag månen mer än solen, men om man gillar månen måste man gilla solen med. Jag gillar solens skepnad bättre om natten. För jag älskar när månen färgar allt silvervitt. Jag älskar det mjuka ljuset som månen utstrålar om natten mer än det skarpa ljuset som kommer från solen om dagen.
Det var den natten då allt tog slut mellan oss. När jag blev tvungen att klara mig utan dig. Det är en månad sedan du lämnade mig nu. Dina ord var få. Du sa bara att du inte var säker på vad du ville, att du behövde vara själv ett tag och tänka. Att allt underbart vi varit med om blivit för mycket för dig. Du behövde få ensamhet med dina tankar och reda ut vad du vill med livet.
Jag lät dig gå utan att säga så mycket tillbaka. Jag sa nog mest okej, nickade och hummade. För hur kan man vilja ha ett slut på en sådan saga? Hur kan man om man är drogad på kärlek bara välja att sluta? Jag förstod inte då och det gör jag inte nu heller, varför han gick."
(Never tell the moon about the sun)
För att detta säger mig någonting.
Någonting om kärlek, att det är mer än en känsla.
Att kärleken finns därute, oavsett vad man tror ibland.
Att kärleken kanske döljer sig i vad ett hopprep avslöjar.
Att kärlek är oändligt mycket större.
Än vad du och jag kan förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar