Idag har jag varit väldigt happy.
Jag ljuger så att tungan blir till kol. Jag har varit surig och grinig och jag vet inte varför. och nej, jag är inte ledsen. Inte ens lite. Men vi har alla våra dagar. Men stundvis har jag varit glad och fyrat av leenden. På musikalen hade vi kul. Vi spelade lite och sjöng. Men jag tycker inte om att stå framför en massa folk och sjunga. Jag ville ju inte ha en solosång, men fick en ändå!
För då måste ju folk säga efteråt att man sjöng fint och är duktig. Även fast man själv vet att de ljuger en rakt upp i ansiktet.
Varför är det så att människr alltid känner sig tvugna att säga att alla andra är duktiga? Hur ska man våga tro på komplimanger? Jag menar, ställer jag mig framför dem och sjunger, inte fan kastar de tomater på mig och buar ut mig! Nej, de säger ju att jag är duktig.
Likadant på bilden. Jag kan inte måla, även om mina systrar kan det. Men jag kan inte! Ändå ska folk envisas med att jag kan. Och då ljuger dem mig också rätt upp i ansiktet. Det irriterar mig. Såklart behöver de inte titta mig i ögonen och bara "ja, du suger". Och de behöver inte dra upp en massa annat som jg är bra på istället. För då bevisar dem verkligen vilken stor grej det är att man inte kan det där. Och så är det nog med det mesta. För om jag nu inte kan måla, nehe, so what? Livet går inte ut på att måla av saker.
Skit sak samma. Det som stör mig som sagt, är att människor ska få allting att låta värre än vad det är. De är experter på att sätta press på andra, bara genom att vara sig själva. Varför är alla människor så rädda för att misslyckas? Och att se på när andra människor misslycks? Vi måst sluta rädda oss från allting. Livet fungerar inte så. Ibland måste man kasta sig från ett flygplan och lita på att fallskärmen håller. Förhoppningsvis gör den det. Annars testade man ju i alla fall.
Något mer att tillägga? Imorgon ska vi se på Oliwer Twist. Jag vill ha mer litteraturkunskap i skolan. Vi ska bowla och äta pizza också och flyta omkring på stan. Vi kommer dock hem halvtolv och det känns mindre frestande. Med tanke på att det är skola dagen därpå. Jag tycker inte att skolan ska kunna kräva att vi ska följa med och komma hem så jäkla sent! Det är omoraliskt. Och jag tror faktiskt inte att vi får tillbaka nått för den där eftermiddagen och kvällen i stan. Tror inte de att vi har egna planer, egna liv? Jag missar en danslektion och slapp tid. Förstår de inte det?
Senare ska jag ringa ett samtal till JN. Jag känner för att prata med henne. Och så ska jag läsa vidare i min bok. Måste bli klar. Det är viktigt för mitt SOarbete. Hursomhelst så är det skönt att jag har läst ut boken i svenska. Men när ska jag hinna läsa Marian Keys då? Och Jane Austen?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar