Jag vet att jag var löjlig. Men jag orkar inte med dig ibland. Jag blir så fruktansvärt less och vet inte var jag ska ta vägen! Och detta är mer regel än undantag. Men man står hjälplös och tittar på och ord biter inte på dig. Du lyssnar inte. Någon har tagit dina öron. Varför hör du inte? Varför lyssnar du inte och tar till dig vad man säger? Varför? Varför gör du ingenting?! Och när det blir sådär, då blir jag helt stel i kroppen. Helt paralyserad. Den vill knappt röra på sig, jag kontrollerar den inte. Något i hjärnan stängs av och jag blir kall och skräckslagen. Jag känner mig som ett litet barn då. Mindre än vad jag är nu. Jag avskyr känslan som håller en i hårt grepp. Man blir så maktlös och sårbar i den stunden. Sedan flyr man. Man har alltid ett val, att fly eller att kämpa. Man kämpar en stund tills man inte orkar längre, då flyr man. För man vet att man aldrig kan vinna striden. Aldrig! Det är över innan det ens har börjat egentligen. Och du är alltid, alltid segraren. På något märkligt, mystiskt vis. Varför? Varför ska du alltid känna triumfens sötma? Och jag ska kravla i lera och smaka på det bittra. Är det rättvisa? Inte för mig.
Rysningar i hela kroppen. Den röda lampan i kroppen snurrar och blinkar något fruktansvärt. Varningssystemet skriker "HJÄLP! Fara på väg! STOPP!". Och ändå stoppar man inte. Det går inte, det går aldrig. Man flyr, flyr för sitt liv. Flyr för att behålla något av en själv, någon slags självkänsla innan man blir totalt sönderkrossad, tillplattad. Innan man hamnar för långt ner, då är det svårare att ta sig upp.
Och någon gång vill jag vinna striden. Någon gång vill jag kliva ur ringen med huvudet högt och obesvärat borsta bort några dammkorn från axeln. Någon gång. Men det finns ingen tid till önskningar. Det tjänar ingenting till att önska. Verkligheten är något helt annat. Och det kommer alltid att vara så också. Du kastar aldrig in handduken, som en blodtörstig hund måttar du slag efter slag. Det sätter sig psykiskt. Man kan inte fly från det som finns i huvudet. Oavsett hur många mil man springer i panik. Det spelar ingen roll om man bosätter sig på andra sidan universum. Man kan inte kapa av sitt huvud och fortsätta leva som en normal människa. Huvudet följer med en själv. Det som satt spår på det som är En Själv, blir en del av hela alltet. En del som inte försvinner. En del som alltid hänger med, som en svans man inte bett om, men fått ändå. Som man får på köpet, eller som kommer med ett brev med reklam, som en gratisgrej. Man ber inte om den, men man får den. Och sedan följer den med för evigt. Det går inte att hugga loss den. Den har sugit sig fast, är ungefär som en arm, eller ett ben. Som en tumör som bara växer och växer.
Och man viskar tyst och gråter ännu tystare. För ingen ska höra. Ingen ska någonsin höra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar