Lugn

Igårkväll hade jag enormt tråkigt. Faktum är att det är inte klokt så tråkigt jag hade. Jag såg på sommarkrysset och det var kul, jag läste lite grann i min konstiga bok, Alla själars dag. Ibland har den repliker på tyska, jag kan inte tyska, bara några få ord. Det är en bok som är väldigt djup, med elegant språk. Jag åt potatisgratäng och korv. Efteråt tog jag lite rester från fredagens fruktsallad. Men runt halvtio var botten nådd. Jag tog med mig min mp3 och gick ut till cykeln och cyklade iväg. Jag vet inte exakt hur långt jag cyklade men det var nog ungefär åtta kilometer i alla fall. Det var väldigt klar luft och det var bara aningens kyligt i linne. Jag passade på att njuta av omgivningen, se skönheten i allting. Det enda jag inte kunde njuta var när alla flygande kryp attackerade mig. Men det var så skönt att cykla och bara tänka och lyssna på musik. När jag kom tillbaka hjälpte jag min moder med hundarna. Mrs Jäktaren kom hem då. Han funderade på att ta med Skrutten upp på berget. Jag sa att jag kunde följa med om jag fick övningsköra lite. Så vi tog på oss skogskläder och stövlar och gav oss iväg. Vi åkte in på en grusväg och jag fick låsa upp bommen. Naturligtvis kunde jag inte få ihop allting igen med kedjor och lås så Mrs Jäktaren fick hjälpa till. Vi körde en bit in på vägen och parkerade vid ett av våra skiften. Sedan satte vi på Skrutten koppel och pejlen och började gå. Vi smällde inte i några bildörrar eller i bakluckan och vi viskade. Luften var kall och ren. Vi gick en kort bit och sedan tog Mrs Jäktaren av koppel från Skrutten och sa åt henne att springa. Som hon sprang, hit&dit, hon sprang iväg åt ett håll och kom från ett helt otippat håll. Vi gick på vägen en bra bit och sedan gick vi in i skogen. Mrs Jäktaren är så lugn där ute i skogen och visar en massa saker och såna stunder är jag verkligen intresserad. Skogens lugn tar överhand och man känner sig så rofylld. Han visade en grop som en orre eller en tjäder har gjort. Vi gled fram där i skogen, så tysta vi bara kunde. Ibland stannade vi till för att lyssna efter ljud. Ibland kom Skrutten fram till oss och vi klappade henne och berömde henne, sedan stack hon iväg igen. Vi kom fram till en liten myr och stod där i flera minuter. Myggorna surrade runt Mrs Jäktarens huvud, myggstiftet var kvar hemma. Men det är något visst med att försök ignorera myggorna och deras surr. Kroppen kändes kylig, det var lite kallt. Vi gick vidare genom skogen och kom fram till en ännu större myr. Den lilla månskäran hängde precis ovanför några grantoppar. Den såg så tillgänglig ut, som om vi faktiskt hade kunnat ta ner den med hjälp av en stege. Överallt växte polarull och det ser så mysigt ut. Mrs Jäktaren berättade att man förr använde det till kuddstoppning och täcken. Han berättade också att man slog gräset uppe på myrarna, myrslåtter och matade hästarna och korna med. Han berättade att myren vi stod vid var en jättestor myr som fortsatte bakom träden och långt till. Den kallades för Korsmyren om inte mitt minne misstar sig. Och känslan när man står där vid myren är ganska obeskrivlig. Kroppen är fylld av ett speciellt lugn och jag kände mig totalt lycklig. Alla eventuella problem som man alltid tycker sig ha utan någon riktig anledning, de bara försvann. Hade jag dött i det ögonblicket hade jag dött totalt lycklig. När Skrutten sprungit i en timma så kopplade vi henne och gick tillbaka till bilen. Det var tänkt att jag skulle övningsköra då, men jag orkade inte längre. Vi satte oss i bilen och åkte. Vid bommen gick allt jättebra, inga problem. Vi såg en jätteliten kaninunge som skuttade för fulla muggar.

Nu när ens resa står runt hörnet börjar man inse alla fina saker runt häromkring och först nu kanske jag kan uppskatta dem till fullo. Jag kommer verkligen att tycka om att hälsa på mina föräldrar häruppe, men jag hade nog inte velat bo här året om. Men ingen vet vad framtiden för med sig. Det känns jätteskönt att kunna åka upp hit när man vill. För när jag var liten tyckte jag jättemycket om att vara i Norrland, då älskade jag det. Men man glömmer sånt ibland, mitt i allt det andra.

Jag känner mig fortfarande lugn.