Livet går verkligen emot mig. Jag kan inte för mitt liv begripa vad jag har gjort för fel. Men Gud tycker uppenbarligen inte om mig. De högre makterna verkar avsky mig. Jag och S var ute och letade i ladan efter porslinet. Vi leta och leta, lyfte lådor till höger och vänster, gick igenom dem, flyttade om och letade och letade. Men vi hittade inget porslin, föruom en blå mugg. Så jag la den i våran hög med saker som skulle in och letade vidare. Efter en lång stunds letande hade vi gått igenom allting utan resultat. Förutom den lilla muggen då. Så vi plockade ihop våra saker och gick in i ett annat rum för att kika. Där hittade S en pall hon ville ha. Jag tappade ett par fotbollsstrumpor på golvet och böjde mig ner för att ta upp dem. I samma stund som jag satt ner gled muggen från min famn och landade på golvet och gick i skärvor. Det enda porslinet jag hittade därute är nu sönder. S bara stod och skrattade åt mig. Själv ville jag bara gråta. Jag älskar det där porslinet. Så jäkla klumpigt av mig och så typiskt mig. På bara någon sekund kan allt vända från ljust till mörkt. Hon skyndade in och berättade för alla och skrattade. Själv kastade jag några tröjor i tvätten och gick upp på mitt rum och slog ankeln i skrivbordet så det är alldeles rött där nu och gör riktigt ont.
Den här eftermiddagen suger.
Å jag måste ha retat Gudarna
Måste gjort nått fel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar