Olika synvinklar

Om man ändå tänkte efter mer i förväg. Då hade det nog inte blivit sådär. Jag känner mig less och frustrerad på mig själv. Och nu efteråt tycker jag att jag handlade respektlöst, även om jag inte insåg det då. Samtidigt som det låg mycket oro och rädsla i det hela. Varför kunde jag inte fokusera på annat istället för att gräva fram och sen få veta? Det kändes ungefär som när man tjuvkikar på sina julklappar fast man inte får, eller när man nallar från de nybakta bullarna som kvällens gäster ska få. Ungefär som att dra med fingret i grädden på en tårta. Hemskt. Det kändes hemskt efteråt. Jag kände verkligen att jag bestigit en plats där jag inte hade någon som helst rätt att vara. Så jag skäms.

Grejen är att vi ser saker ur olika synvinklar. Vilket förstås är bra, annars vore det en väldigt enkelspårig värld vi lever i. Det som däremot inte är bra är att det lätt blir fel då också. För att man saknar förståelse. Jag kan förstå hur du tänker och att det inte känns bra. Men man måste kunna prata om allt, även om det inte är vackert. Jag önskar att jag inte tjatat.
Och den hela situationen uppstod ur rädsla, det är så jag upplever det i alla fall.

När jag egentligen inte mår toppen, såklart är det då man på något sätt är gladast. Man tränger undan allt, är rolig och skämtar. Det är också då jag blir klängig. Jag sitter och nyps och petar och pillar. Jag drar i tröjärmar och petar med fötterna under bordet. Som för att föra över lite av det hela till nästa person i ledet. För att dela lite grann.
Idag var jag klängig. Nyptes mest hela dan. Jag var också glad och framåt. Det var en bra dag, trots två prov och massa. På tal om dagen så måste jag bara försöka få fram min åsikt och det är att det är så himla omoget att kasta snöbollar på dem som inte ens vill ha dem på sig. Kasta på varandra, ni som vill kasta. Men se för fan till att träffa er också och inte någon annan som inte vill ha en boll på sig. Det är respektlöst av er att kasta snöbollar hit och dit. Men förhoppningsvis mognar ni också någon gång. Men det finns dem som enligt mig saknar allt hopp för att en dag bli en mogen och ansvarsfull människa. På något sätt tycker jag säkert lite synd om dig, för du har varit en bra människa. Åtminstone bättre än vad du är nu. Eller så har du alltid varit sådär störd. Bara att jag kanske har förändrats?

Den här veckan har fått mig att inse en sak som för mig är stort. Nog har jag vetat om Dens betydelse i mitt liv. Men den här veckan har det slagit mig hur sjukt bra jag mår med en viss person.

Jag vill säga förlåt, men det räcker inte på långa vägar. Förlåt