Jag har aldrig förstått poängen med snittblommor. Visst, det anses romantiskt och blablabla. Men enligt min mening så står de i en vas med vatten några dagar och sedan vissnar de och sedan står de där och samlar damm och tappar blad och bli torra. Och varje gång man ser dem så är det ett bevis på att man är lite av en latmask och borde slänga dem, men man kommer sig aldrig för att göra det. För de där blommorna har ju ändå en viss symbolik. Jag känner alltid en lätt irritation när jag får snittblommor, vad ska jag göra med dem? Samtidigt som man självklart är tacksam för att man fått dem, gesten i sig är det ju inget fel på. I och för sig är jag ju inte så förtjust i blommor överhuvudtaget, eftersom det känns som att de alltid vissnar.
Första gången jag fick blommor av en pojke var när jag slutade sjuan. Vi "träffades" för tillfället. Det där att vi inte var ihop var jag väldigt noga med att lägga betoning på under den tiden, trots att säkert alla andra ansåg att vi var det. Men jag tyckte inte riktigt om att han skulle kunna kalla mig för sin flickvän för det där ordet innehåller så mycket, bland annat en hel rättigheter men ännu mera skyldigheter. Framför allt blir man så bunden då och jag ville nog ändå känna en del frihet. Free to leave. Det är ju alltid mycket jobbigare att "gå åt olika håll" när man är ihop och etc. Sanning att säga så var jag nog lite bekväm av mig. Fast i efterhand var det egentligen inget fel på det hela. Förutom att han kunde ha fått ha lite finare hy. Egentligen hade vi nog rätt kul, men det är skit sak samma nu. För det här inlägget handlar ju trots allt om snittblommor och min avsky för dem och inte om mina olika utsvävningar under högstadiet.
Den där buketten som jag fick då, (för jag fick en hel bukett!), fick stå på mitt svarta lilla bord i en jättefin kristallvas hela sommaren. Blommorna stod kvar i mitt rum långt efter att ja, vad ska man kalla det? Långt efter att vi slutat att umgås helt enkelt. I minst tre månder stod de där och hängde och tappade blad och fick mig att känna mig skyldig för att jag inte slängde ut dem. Det är nog på grund av denna händelse som min avsky inför snittblommor uppstod. Liksom att det känns jobbigt att få dem.
Senast jag fick en ros så fick jag en vit ros. Rosen i sig var det absolut inget fel på och hela tillfället var rätt gulligt. Det svåra i den här situationen är egentligen hur man ska tolka det hela. Ville den här killen säga förlåt för något? Liksom, tyckte han att han betett sig illa av någon anledning? Eller ville han helt enkelt komma på min begravning? Eller dödsförklarade han bara våran relation? Jag vet fortfarande inte, men jag brukar fundera på det vid de tillfällena jag tittar på rosen, som har hängt i hallen nu sedan i slutet av augusti. Och det mina vänner, är ju faktiskt ett år sedan vid det här lagret ;) Den här gången torkade jag rosen för jag ville ha kvar den, som en symbol för mig och den här killen. Men det är något med mig och mina blommor. Blommorna finns kvar (vissna), långt efter att killarna försvunnit.
Vad kan vi dra för slutsats av detta då?
Jo, ge mig inte snittblommor =)
Såvida man inte vill ha ett avslut inom en snar framtid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar