Skön kontrast

Jag gjorde muffins igår, chokladmuffins. Och de blev helt fantastiskt goda, väldigt luffiga och helt ljuvliga. Min gamla hemkunskapslärare sa att bakverk ofta blir bättre med glutenfritt mjöl, framför allt då luftiga. Jag kände mig väldigt mycket som en hemmafru när jag stod där och pysslade i köket. Tiden kanske inte var så jättelämplig, eftersom jag började runt niotiden. Men det var mysigt och medan de stod i ugnen gick jag och boxades med sambon i vardagsrummet och sedan trallade jag ut i köket, tog ut dem och gladdes åt ett fint resultat och sedan in i vardagsrummet igen för att boxas. Det var en skön kontrast.
Och sedan provsmakade jag en muffins och stoppade dem i påsar och de smakade himmelskt. Heltöntig kände jag mig. Jag sa till sambon att jag ska bli hemmafru, bara stå och baka hela dagarna, fast utan någon man, utan bara bakningen.
Jag har faktiskt gått och tänkt på mina muffinsar hela dagen och längtat efter att sätta tänderna i en av dem. Jag har ätit två idag, en imorse och en nu efter skolan. Och jag funderar på att tina en tredje. Som M sa i söndags, det är så löjligt att sitta och fundera på om man ska äta en skumtomte eller inte när det finns folk som har riktiga problem. Folk som går omkring och bär på livshotande sjukdomar. När man sätter det i ett sådant perspektiv, vad gör det då om jag värmer en muffins och hon äter en skumtomte?

Och jag har träningsvärk i hela kroppen! Igår hade vi balett och det är minsann ingen barnlek, första gången efter lovet och det kändes, men skönt var det. På kvällen boxades jag lite grann med Sambon och det gav lite värk till armarna. Idag hade vi jazz på förmiddagen och fysträning på idrotten och sedan styrketräning efter det. Mina vader är stela och värker för varje steg. Men det är såhär det ska vara, det är en skön känsla träningsvärk ändå. Att man känner att man har använt sin kropp och utfört något vettigt med den.

Månadens utmaning, göra en hyfsad grand jeté =) Det låter väl bra?