Idag känner jag mig tankfull. Liksom att hjärnan är fylld till bredden med tankar som snart ploppar över. En del är deprimerande, andra bara slösar tid, för att fylla någon slags funktion. Förut när jag spelade Idioten började jag tänka tankar kring att föra statistik kring det hela i min kalender, markera med ett streck varje omgång och skriva upp hur många jag vann och hur många jag förlorade, åtminstone bara markera hur många omgångar jag spelar för att få ett hum om hur mycket det skulle bli under en tid. En ganska värdelös tanke tycker jag. Men en funktion fyller den ändå.
Jag läste ungefär tre kapitel i Till Mervas. Den griper tag och man tänker inte på att tiden går, man bara läser, slukar orden, vänder blad och slukar ytterligare en sida. Reflekterar snabbt över orden som liksom ger en bild av en verklighet, någon annans verklighet. Jag har inte kommit långt i den, men den ger mig en känsla om att jag kommer att gilla den. Den är djup, med kryptiskt språk och annorlunda ord och beskrivningar. Den är inte som alla andra böcker, det finns något djupare med berättelsen. Något som biter tag.
Jag borde skaffa mig något att göra. Jag ska nog gå och handla senare, köpa något att tillaga lunch/middag med. Kolla om kusinerna kommer idag eller imorgon så vida inte våra planer har ändrats. Vänta tills sambon slutat jobba och ringa henne. På måndag kväll firar hon&jag med en flaska våran fader gett oss.
Nu ska jag spendera ytterligare lite tid på att tänka medan låten Too Little Too Late spelas på Media Player. De orden kan tolkas på två sätt, har ni tänkt på det? Och just nu passar den låten in på mitt känsloliv. Jag är totalt upp&ner och får olika råd av andra och andra av mig själv. Och känslorna ändrar sig hela tiden och jag är aldrig riktigt säker på vad jag vill. En sak jag inte gillar med att leva, det är att man aldrig kan vara totalt säker på vad andra tycker och i och för sig är det väl inte så konstigt när man inte alltid vet vad man själv tycker. Men det skulle underlätta att leva om man kunde lita på andras känslor eller om känslor aldrig ändrades, då visste man i alla fall vad man hade att vänta sig. Visst, det vore tråkigt och förutsägbart, men det skulle inge en känsla av trygghet. Idag gillar jag inte känslor. Inte imorgon heller för den delen. Jag kommer nog inte att få ro förrän jag vet. Men jag är glad över att någon inte längre finns på hjärnan även om någon annan har fastnat där och jag är glad över att jag rett ut en sak med en annan person. Men mest av allt vill jag bara börja skolan och se hur allt blir. Jag är anpassningsbar, skulle min klass råka bestå av blondiner som är lite bitchiga får jag väl också bli en blond bitch =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar