För det mesta är jag ett hopplöst fall när det gäller matlagning som egentligen bara vill krypa under bordet och glömma allt om kastruller, såsslevar och diverse kryddor. Men som ni vet har alla regler ett undantag och idag var en sådan dag.
Jag hade lovat sambon att börja med potatisen så skulle hon göra fisken när hon kom hem. Tro det eller ej, men jag har aldrig kokat potatis helt själv förut. Det har alltid funnits någon till hands för att lugna mina nerver. Men jag var ensam och det var jag, radion och kastrullen med potatis och vatten och en gnutta salt. Och det gick suveränt och jag var kaxig och kokade ärtor också som smakade helt utmärkt. Sambon anländer och lägger fisken i en stekpanna och ringer sedan våran syster och försvinner iväg. Så där står jag med en kokande potatiskastrull och en stekpanna med lax. (Ärtorna var nu klara och stod på diskbänken).
Vad händer?
Det borde ha slutat i en katastrof, det är jag medveten om. Men icke då, istället så slänger jag på lite citronpeppar på fisken och steker den ganska hårt och jag tar av potatisen när den kändes klar. Och lägger upp allting på tallrikarna, delar ärtorna rättvist och voilá! vi har fått en helt fantastisk måltid. Detta var nog första gången jag tillagade fisk också. (Så vida inte mina alltid lika misslyckade fiskpinnar räknas) Men historien om mina fiskpinnar, det är som sagt en annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar