En sak jag tycker är lite... hmm...läskigt? Ja, det får duga idag. Det är i alla fall det här med att hänga upp sitt liv på andra människor. Att hävda att utan sina kompisar, sin pojkvän/flickvän, familj m.m så är man ingen. Att utan denna person eller dessa personer är man nobody. Hur kan människor säga att skälet till att de är någon är en massa andra människor? Jag får inte ihop den ekvationen. Naturligtvis är det inte så. Bra kvinna reder sig själv. Visst kan livet kännas tomt utan vissa människor, men inte fan kollapsar man! Jag tycker det är otäckt hur människor är beredda att ge upp sitt liv för att någon har försvunnit ur deras liv. Till exempel hur vissa bara vill ge upp när deras förhållande tagit slut. Särskilt om personen i fråga är ung. Då måste man sätta sin tro till framtiden.
Rent hypotetiskt nu alltså. Säg att jag är ihop med The one och är hur lycklig som helst med han och så gör han slut. Ska jag bara ge upp då? Har jag inget kvar att leva för då? Klart jag har! Förmodligen lär jag må skit i början och säkerligen är det ovant. Men det finns ju annat. En själv då? Man har ju sig själv. Och det kan betyda en hel del. Jag tycker att alla människor förtjänar att känna sig värdiga nog att leva enbart av sig själv. Man ska inte hänga upp sin lycka, sitt liv på någon annan. Det är så jäkla dumt! Speciellt när man är ung. Jag blir sexton år i år. Såklart ska jag inte låta någon beröva mig känslan av att jag kan leva själv. Men jag har en hel del personer i mitt liv som verkligen berikar mitt liv och gör det värdefullare.
Och jag vet att de flesta motsäger sig ordspråket Tiden läkar alla sår. Jag gör inte det, när såret är vidöppet kanske det känns så avlägset. Men en dag är det läkt, en dag ligger det en sårskorpa på såret.
Men därmed inte sagt att det någon gång kan börja blöda igen.
massa babbel bara
Jag läste i Blondinbellas blogg (jag är beroende av bloggläsandet, dock tycker jag att hennes blogg är rätt trist, men kan ändå inte sluta), om singelringar. Vilket jag faktiskt tycker är riktigt smart! Samtidigt som det på sätt och vis känns lite desperat. Och om något äckligt drägg skulle ragga på en kan man ju inte skylla på att man ska vara sin partner trogen.
Jag skulle nog aldrig skaffa en, men sen använder jag aldrig ringar heller. Så vettefan hur jag ska göra den dagen då jag förlovar mig. Jag känner mig verkligen inte bekväm med ringar på fingrarna. Kanske jag borde skaffa mig en sån här ring bara för att öva inför förlovningsdagen? Men min förlovningsdag är långt långt långt borta! Så jag behöver nog inte oroa mig för det än.
Jag försökte få pappa att fixa sommarjobb åt mig. Han tyckte bara att jag skulle ringa själv. För han sa att jag har sån stark karismatisk blablabla, eller nått sånt där har jag för mig att han sa. Kanske inte just blablabla, men ni fattar bilden. Så jag måste väl ringa själva då. För pappa sa att det ger mer att ringa än att mejla. Annars hade det ju varit så lätt att skicka iväg ett mejl.
På tal om mejl så mejlade jag till en ansvarig vuxen om klassresan. Jag tror inte at våran klassresa kommer att bli av. Det känns faktiskt inte så. Men jag hoppas innerligt att jag har fel.
JAG VILL ÅKA UTOMLANDS TIL SOMMAREN!
Vem följer med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar