Lika barn leka bäst

Idag är jag trött och sitter och funderar och jag stör mig mycket på en grej. Det ska tilläggas att det är inte bara idag som jag stör mig på detta. Nej, jag stör mig på män som närmar sig trettioårsåldern. Inte alla män givetvis. Utan bara de som är desperata. (Självklart äldre män också med liknande beteende). När de addar unga tjejer (omkring min ålder) på msn och skriver grejer. Även när det bara är rätt oskyldiga grejer som "vad gör du, hur mår du," osv. Dessa grejer går an och sedan frågar de hur gammal man är och när man svarar och frågar tillbaka och får till svar "29". Då börjar frågorna att cirkulera i mitt huvud. "Varför har den här personen addat mig? Är det något fel på honom? Är han helt normal? Står allt verkligen rätt till? Har han inga vänner? Är han helskum eftersom han inte verkar kunna träffa tjejer som är i hans ålder? Han kanske är socialt inkompetent?"
Ja, frågorna bara skuttar omkring i huvudet på mig. Men visst undrar man vad fan det är som är fel? Och när de sedan frågar om de inte kan få en bild på en höjs äckelfaktorn några snäpp. Det är väl klart som fan att jag inte skickar någon bild till en 29-åring som förmodligen befinner sig i någon slags trettioårskris! Vad har en okänd främling för nytta av ett kort på mig? Det kan ju inte fylla någon som helst funktion i dennes vardagliga liv. Jag kommer alltid med dåliga undanflykter som "äh, jag har inga på datan" "jag har inga bra".
Jag brukar alltid fråga, var har ni fått tag i min msn då. Det är ju sådant där man vill veta, av ren nyfikenhet förstås. Häromdan frågade jag var en människa hade fått tag i min msn och till svar får jag en communitysida som jag aldrig har använt, jag har aldrig ens tittat på layouten. Detta gör mig förstås nyfiken, men samtidigt lite frustrerad. Människan vid det andra tangenbordet måste ju uppenbarligen ljuga. Och vad får den ut av att ljuga?

Nej, detta känns alltför desperat! Och bespara mig detta, tack =) Ibland är det faktiskt som det gamla smarta talesättet "Lika barn leka bäst".