Det är sen lördagskväll. Jag sitter uppkrupen i soffan och lyssnar på lugn musik i hörlurar. Jag har endast en spotlight tänd, mina fötter är kalla och jag funderar på att gå och lägga mig. Jag är trött och seg och har en antydan till värk i huvudet. Sedan i torsdags kväll har det hänt massor. För stunden orkar jag inte berätta. Och jag är inte säker på att det kommer att bli berättat heller. En del grejer är fantastiska, men blir så simpla när de förklaras. Allt behöver inte förklaras och redovisas. Jag kan säga att jag har haft fantastiska dagar och att nu är jag trött och har lite ont i magen också. Att fastän jag inte har lust att äta, så längtar jag efter en god gräddsås och rotfrukter i ugn som jag kan doppa i såsen. De senaste dagarna har jag varit sjukligt sugen på sås. Vad är det med mig? Jag gillar ju inte sås. Ska hela min världsbild raseras och repareras?
Jag har fått nya favoritchips. Med pepparsmak. Läskigt goda och inte lika mesiga som vanliga saltade chips. Även om det också är farligt gott.
Och av alla människor jag hade kunnat möta där på stationen såg jag dig. Och jag såg i dina vackra ögon att du kände igen mig. Att jag inte var främmande för dig. Jag var sliten efter de senaste dagarna och hade håret uppsatt i en slarvig tofs och dolde halsen med en stickad sjal i vitt. Jag var märkt med mitt namn och hade min vinterjacka och bar på en fullproppad ryggsäck, i vänstra handen en vit handväska och i den högra en påse ifrån pressbyrån. Och du tittade på mig, men var med henne. Det var kaos i huvudet. Jag tittade bort och gick en omväg runtomkring. Du var för vacker för att bli beskådad. Minnen flimrade förbi utan kronologi. Och alla ord som blivit sagda oss emellan snurrade omkring i atmosfären. Och av alla människor jag har mött i livet är det du som förblir ihågkommen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar