Jag håller på att göra mig oberoende. Det slog mig förut när jag tittade på teven, att det är så. Jag vill inte sakna någon, jag vill inte bli beroende av någon. Vill inte att någon annan ska ha kontrollen över min lycka. Sett skräckexempel och blivit rädd. Så jag har slutat att kramas, jag kramas knappt med mina vänner längre. Jag skickar inte söta sms rent spontant, gulliga gästboksinlägg, skriver fina saker om dem i bloggar o.s.v. Visar inte lika mycket längre hur mycket de betyder. För jag vill på något sätt känna att jag klarar mig utan dem. Att jag kan stå på egna ben. Det är fånigt. Varför har det blivit så? Något jag inte ens tänkt på, bara utfört helt omedvetet. I skolan, förut kramades alla om innan någon åkte hem med bussen. Så är det inte längre? Hur kommer det sig?
Denna gången är det allvar.
Denna gången finns det bara en väg ut.
Denna gången är på riktigt.
Denna gången är det verkligen slut.
Jag är rädd för att jag skulle ha starkare känslor än dig. Jag är också rädd för att jag inte ska känna starkt.
Varför är jag alltid rädd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar