Kärlekspladder

Det här med att gilla någon. För en del människor så funkar det. För en del inte.
Jag tillhör nog den andra kategorin. Som får ångest och tycker att det är jätteläskigt. En del verkar vara naturbegåvningar på detta. Jag fattar inte. Har jag missat något på vägen?
Jag pratade med syrran förut och kom fram till att olycklig kärlek är egentligen mer optimalt än såkallad lycklig kärlek. Om man går och suktar efter någon som visar noll intresse så kan man alltid leva med förhoppningen om att personen i fråga en dag ska inse vilken toppentjej man är. Om man är kär i någon som är kär i en tillbaka så lever man ju med rädslan om att personen en dag ska tröttna på en och inse att man inte längre är en toppentjej. Är det inte roligare att ha något att se fram emot?
För är man olyckligt kär kan det väl knappast bli värre?? Eller? Där har man väl bara allt att vinna men inget att förlora?
Fast det var länge sen jag var olyckligt kär nu, de perioderna är över. Eller snarare "olyckligt kär". När man var mindre hade man ju en tendens att överdriva en hel del. Och föresten, hur vet man ens att man är kär? Folk pratar om att man slutar äta m.m. Det har inte hänt mig, så alltså är jag väl inte kär då. Var går gränsen mellan förälskelse och kärlek? Det måste ju vara en rätt lullig gräns. När Piraten retade mig och sa att jag var kär så sa jag bestämt nej, jag var inte kär eftersom jag inte hade känt personen så länge. Fast mamma svarade bara att jag var löjlig och att man visst kunde vara kär ändå.
Det hade varit mycket lättare om man bara bestämde att när man har träffats 10 gånger och varje gång har varit på minst 3 timmar, då kan man byta ut förälskelsestadiet mot att vara kär. Då hade man i alla fall vetat. Om det fanns någon tabell att läsa emot. Jag ska nog uppfinna en sådan....