Boye

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
(Karin Boye)


Varför skall man älska den man ändå aldrig får,
varför tändes i mitt hjärta kärlek vid så unga år.
Varför skulle vi väl mötas,
varför korsar du min stig,
ödet förde oss tillsammans,
säg mig varför träffade jag dig.

Jag har kämpat jag har lidit smärtans bistra kval för dig,
men du kan väl inte hjälpa att du inte älskar mig.
Jag skall älska dig för evigt,
dig för evigt hålla kär,
älska blott och tåligt lida,
fast jag nu förskjuten är.

Trots att hjärtat skall förblöda, inget hindra kan dess kval,
endast döden kan oss lösa ifrån denna jämmerns dal.
Den som älskat aldrig glömmer,
den som glömt ej älskat har,
den som älskade och glömde,
visste ej vad kärlek var.
(okänd, men Boye sägs ofta vara upphosmannen)