Jag tror att alla har sin Art därute någonstans, eller sin Colette med för den delen. Det gäller bara att hitta den. Och allt är inte lekande lätt och det ska det inte heller va. Något man får för lätt är något man lätt tröttnar på och inte uppskattat tillräckligt. Det får inte heller vara något vardagligt, det blir trist i längden. Som Kate Cann beskriver på ett så briljant sätt, den där elektriciteten, den måste hela tiden finnas där, som en tredje person som liksom ställer till det i huvudet. Som ett litet regnmoln/solsken över en.
Och när jag läser den där triologin går jag ur mig själv och klär mig i en annan roll. Jag kliver ur mitt tillfälliga känslotillstånd och går in i det som beskrivs i böckerna. Vissa stycken får mig att tappa andan, jag får ont i magen och tårarna börjar bränna i ögonen. De styckena måste jag ändå läsa om. Det är ofattbart hur ord, ord som är ihopsatta i en viss kombination, hur de kan påverka en så starkt. Hur en påhittad värld kan påverka en mer än ens egen verklighet.
Och fastän deras förhållande många gånger är plågsamt så är det ungefär ett sådant jag själv vill ha. Med allt vad det innebär.
För alla förtjänar sin Art/Colette. På gott och ont.
Art och Colette må vara ett av tidernas vackraste par. Och triologin om dem må vara en av tidernas vackraste kärlekshistoria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar