Svår balansgång

Och jag ska liksom bara stå och se på. Utan att göra något. Och när man är sexton år, då vill man inte heller ta för stort ansvar. Det är som att stå på en gungbräda. När man går för mycket åt ena hållet så tippar det över. Antingen tippar det ner på den vuxna sidan eller så på barnens sida. Och man vill egentligen stå i mitten så att gungbrädan är rakt ut och att man inte är ett barn men inte heller vuxen. Problemen ska mest vara diffusa och inget allvarligt. Det mesta ska vara trevligt och om man är ledsen så ska det vara över småfjuttiga grejer som man efteråt inser är patetiska.
Jag vill inte ta för stort ansvar än. Åtminstone inte över vissa saker, jag är inte redo för det än. Visst, jag har ett stort ansvar nu som jag inte kommer ifrån. Två stora ansvar egentligen.

1. Skolan. Utvecklas inom dansen, få bra betyg och framför allt ha kul i skolan. Lägga ner fritid på att allt blir så bra som det bara kan bli.
   
2. Lägenheten. Hålla den fin (någorlunda), tvätta, diska, handla mat, plocka undan, städa, laga mat (de få gånger jag gör det).

Detta är huvudansvaren i mitt liv och det räcker gott och väl. För jag är bara sexton år och just nu känns det som att gungbrädan snart tippar över mot den vuxna sidan och jag tror inte att jag vill det. Som en "kanin" sa:
Ha inte för bråttom med att bli vuxen.
Och det vill jag inte ha heller. Jag vill njuta av att vara lite ansvarslös i ungdomens dagar. Tja, inte så ansvarslös så att både jag och min omgivning får lida för det. Men tillräckligt utan att det gör någon skada och utan att man känner sig som en grådaskig människa redo att köras iväg till soptippen. Livet är en svår balansgång, i alla fall när man är sexton.