Grejen är att jag är inte ens kär i dig, jag gillar dig inte på det sättet. Jag är bara besatt av tanken på dig. Och lite irriterad, för att det inte finns någon vettig förklaring.
Varje tecken på liv ifrån dig gör jag mig irriterad. Hur kan man snöa in sig så på någon man ändå inte gillar? Är det för att tankarna är vana att styra sig ditåt, alldeles självmant?
Jag tänker inte vara den bruden som snabbt hittar någon annan för att få något annat att tänka på. Mina tankar säger mig ingenting, förutom att jag är trött på dig och egentligen bara vill ha någon sorts skruvad hämnd för att du skötte allting så dåligt.
Jag är inte den typen som letar efter någon att ha där, jag klarar mig alldeles utmärkt med endast mig själv. Jag har så mycket omkring mig ändå, saker som fyller min tillvaro nästan mer än vad jag har tid med. Jag tänker nästan ständigt på allt jag måste göra, jag är sällan där jag verkligen är. I tankarna är jag oftast någon annanstans. Idag är de i Mariestad, där vi ska sätta upp affischer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar