Jag såg du förstod

Nils Ferlin

JAG SÅG DU FÖRSTOD

Det var få människor som såg
att mina ögon var sorgsna
ty jag skrattade mycket.
Du märkte det
och du frågade ofta varför.
Då skrattade jag - återigen,
och kanhända jag sa
att allas ögon kan väl inte vara
så glada som dina.
Men jag lyckades aldrig narra de
joch jag såg du förstod
eller anade
att vi inte skulle vara tillsammans
- tillnärmelsevis
så där länge som visorna
och vi själva ordat om.

Vi dölja våra tankar,
vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din, din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Mitt hjärta, sa jag, var ditt.
Ditt hjärta, sa du, var mitt.
Och vackert du tyckte det lät
att gråten var min när du grät.

Men sade jag således detta:
De vackraste ögon jag vet
är barnets ögon som ser en stor
och jublande hemlighet
det minsta alldagliga ting:
en stjärna, ett blad, ett bi
och en solstråles lek i en vattenpuss-
som man inte får plaska i!

Men sade jag således detta
då tänkte jag inte på de
gamla och stillsamma ögon
som dävnats i årens ve.
Ty då - när de snuddas av glädje
och skimra en stund och le,
då märkte jag nog att det finns
inga vackrare ögon att se.