Jag är hemma nu, fastän jag egentligen aldrig varit borta heller. För jag kommer ju hemifrån. Klurigt det där. I alla fall, det enda jag ser häruppe är minnen. En del minnen ser man på med ett leende, andra minnen framkallar en ångestliknande känsla och väcker obehag. Jag kan knappt kika ut genom fönstret utan att minnena slår upp. Jag kan inte ens vara i huset utan att minnena hoppar på mig. Det kan vara saker någon sagt, händelser som hänt eller helt värdelösa minnen man ändå minns.
Det är skönt att vara hemma. Jag får en viss känsla i kroppen, en lugnande känsla. Jag kan verkligen tänka mig att flytta upp något år efter gymnasiet. Däremot vill jag inte fastna här. Jag trivs med att vara här stunder, men jag skulle inte vilja bosätta mig här. Vad skönt det är att veta var man har sig själv =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar