Lycka

Det viktigaste är väl att alla är lyckliga. Vad som gör dem lyckliga är inte det mindre viktigt?

Det är första tanken, tills man börjar komma på en massa ursäkter. Det är ju inte bra ifall folk blir lyckliga av droger eller av att slå andra. Det finns alltid undantag. Man tänker jämt till en början att allt är svart eller vitt. Det är sällan antingen eller.

Om jag tror att jag passar perfekt ihop med någon, men andra rynkar på näsan åt det förslaget. Är då jag naiv och blåögd eller är det ett tecken på att jag känner mig själv och den här personen bättre? Ska man lyssna på sin intuition eller på vad andra säger? Eller kommer de att stå ivägen för sin egen lycka? Eller kan deras rynkningar bero på att de lärt sig av ens eget förflutna, men att man själv vägrar se sanningen i vitögat? Att man istället luras av frasen "den här gången kanske det går vägen". Fyra år av ens liv. När man är 17 år är 4 år inte ens en fjärdedel av ens liv. Ändå tänker jag på fyra år som mer än ett litet hörn i kanten, mer än en smula att sopa under mattan. Samtidigt som det egentligen är så himla futtigt.
Eller när man hela tiden stöter på saker som får en att tänka på någon, som man faktiskt kommit över. Problemet i den historian är att man inte kan få in varför han inte gillade en på det sättet, pga någon slags enorm självkänsla. För man känner ju om man tycker om någon eller inte, även om ens tankar leder till en person rätt ofta när man till exempel ser en viss bil, hör en låt eller läser en viss grej. Kan inte det bero på att man är van att tänka på den personen sen innan? Det betyder inte mer än så. Att ens hjärna är seg och går på repeat.

Eller bottnar allt i att man inte vill vara ensam? Att man ständigt söker efter trygghet, efter någon att ha nära. Vad är det för fel på att leva ensam och att klara sig själv? Varför inte bygga upp ett eget liv och vara stolt över det? Ägna sitt liv åt något meningsfullt. Ibland känns tvåsamheten så fruktansvärt överskattad.

Som sagt, det viktigaste är väl att man är lycklig.