Frihet är

Boken hette Frihet är.... Öppna dig för din inre visdom. Jag har läst inledningen och sökte mig sedan raskt vidare till det som handlade om kärlek. Jag har hittills bara läst början, men den var kanon. Vilket fick mig att fundera vidare.
Kanske det är bättre att älska och älska totalt och i slutet bli sårad. Men då har man ändå vågat och satsat och kan leva med vetskapen om att man verkligen försökte. Att det inte var man själv som fegade ur och inte vågade.
Så det kanske är bättre att älska och bli olycklig för en tid istället för att inte våga älska för att rädslan för att bli olycklig hindrar en. För om man vågar älska har man ju en lycklig tid att se tillbaka på. Man får inte låta den lyckliga tiden bli hela ens framtid men man har något som värmer en kalla nätter när en filt inte kan få ens inre att tina.
Men jag vet inte ja. Jag ska väl inget säga egentligen, tänk om jag kunde lyssna på egna råd. Men det gör jag ju så sällan. Hittade en väldigt bra text i boken i alla fall som måste skrivas in.

Av Kirtana:

... Din älskades kärlek
är som ett hav, som drar dig till sig.
Du kan sjunka eller simma -
jag föreslår att du drunknar
och kommer avklädd.
Bär du kläder eller simfenor vet hon om det
och om du simmar upp efter luft
kan du vara säker på att hon är där
och drar dig tillbaka ner igen.

... Hon är så krävande,
hon ber om allt du har.
Det lilla som finns kvar -
som du klamrar dig fast vid -
kommer hon också vilja ha...

Jag tyckte att den sa det mesta, helt enkelt fantastisk! Förstod ni inte varför så föreslår jag att ni läser igenom den igen, långsamt och med eftertanke. Så kanske ni förstår innebörden.
Vad boken hittills lärt mig är något jag tänker förmedla vidare ut i världen.

Ska du älska, så älska ordentligt. Annars blir det inte på riktigt.
*egen tolkning*